Sidan 1 av 2
[1998-10-10]
Falsk eller äkta?
När det gäller värdefulla saker finns alltid en risk för förfalskningar och kopior. Så länge det funnits mynt har det också funnits förfalskningar - s.k. samtida förfalskningar, d.v.s. sådana som tillverkats i syfte att cirkulera som betalningsmedel. Med myntsamlandet kom så också myntkopiorna. Stora sällsyntheter kopierades i brist på original. Ett av de äldsta exemplen i Sverige på detta är från slutet av 1500-talet. Man vet nämligen att Johan III (kung 1568-1592) inköpt en s.k. sturemark från 1512 (för 6 daler), av vilken man gjort en avgjutning som i sin tur avritats (troligen 1601) av vår förste riksantikvarie, Johannes Bureus (1568-1652). Efter att Elias Brenners (1647-1718) praktverk över svenska mynt och medaljer utkommit 1691 (2:a upplagan 1731), ökade antalet kopior samtidigt som en ny grupp dök upp - fantasikopior. Brenners ibland missuppfattade eller förskönade illustrationer av tveksamma - och än i dag svårlösta - medeltidsmynt, skapade luckor i samlingar. I och med att man under lång tid samlade efter Brenners bok, och det naturligtvis var svårt att skaffa mynt som inte fanns, skapades en "marknad" för dessa - och andra - fantasimynt. Detsamma gällde naturligtvis också kopior av verkliga samlarmynt - och dylika förekommer tyvärr än i dag.
Svenska Numismatiska Föreningen (SNF) har officiellt en mycket strikt inställning till förfalskningar och kopior. Man har i "uppropet mot myntförfalskningar" deklarerat att kopior och förfalskningar som inte är märkta med ordet KOPIA (eller COPY) "på ett sådant sätt att detta ord ej kan utplånas", strider mot föreningens syfte och att "påvisade fall (av försäljning) medför uteslutning". Undantag gör man för "antika" kopior, där man väl får utgå från att man menar gamla samlarkopior typ sturemarker etc. och inte kopior av antika mynt? Ett av problemen med SNF:s godkännande av stämplade kopior är att det naturligtvis alltid går att ta bort en instämpling - om inte denna sitter rakt över myntbilden vill säga. Ett annat problem är att man av någon märklig anledning menar att samtida förfalskningar och gamla samlarkopior "är lätta att identifiera även för dem som inte är förtrogna med originalen". Varför? Det finns åtskilliga exempel på motsatsen - där t.o.m. stora experter inte kunnat skilja på falsk och äkta. Att det för en oinvigd skulle vara lätt att avslöja gamla förfalskningar är naturligtvis nonsens. Därför är SNF:s "regelverk" i högsta grad motsägelsefullt och ologiskt. Å ena sidan kräver man instämpling av KOPIA på vissa förfalskningar, å andra sidan tycker man att andra förfalskningar kan passera utan denna stämpling. I praktiken verkningslösa regler och ett spel för galleriet alltså.
Sveriges Mynthandlares Förening (SMHF) har anslutit sig till SNF:s upprop och man hävdar i sin marknadsföring att "någon handel med kopior eller förfalskningar ej förekommer". Man påstår sig också aktivt bekämpa handeln med förfalskningar. Vad man gör framgår i så fall inte av varesig marknadsföringen eller praktisk handling. SMHF bedriver ingen egen forskning. Man studerar inte andras forskning. Man bedriver ingen internutbildning. Och man har inga som helst kompetenskrav för medlemskap. Men man tycker sig ändå kunna "garantera" att "förfalskningar ej förekommer"...?
Mynthandeln.com anser att forskning, utbildning och information är den absolut bästa medicinen för att motverka spridning av moderna förfalskningar och kopior. Den som är kunnig inom tillverkningsteknik har oftast inga problem att skilja falska mynt från äkta, då förfalskarna alltid gjort misstag på detta område. Ett annat bra recept är att studera så många mynt som möjligt. Det skapar en känsla för hur det skall se ut och man har då lättare för att upptäcka exv. stilskillnader, avvikande material eller tillverkningsteknik etc. Är du osäker? - gör dina inköp hos någon som lämnar garantier och som står för forskning, utbildning och information - välkommen till Mynthandeln.com! Vår erfarenhet är din garanti.

Samtida förfalskningar
De samtida förfalskningarna är i högsta grad numismatiskt intressanta och dessa värderas av samlarmarknaden nästan undantagslöst till betydliga övervärden i förhållande till det kurserande värdet. De utgör därmed inte direkt något problem i bedrägerisammanhang. Vi delar således inte alls SNF:s uppfattning att den som i sin samling "blandar förfalskningar med äkta mynt varken kan betraktas som myntsamlare eller numismatiker". Flera artiklar i SNF:s klubbtidning Svensk Numismatisk Tidskrift (SNT) om intressanta falskmynthistorier motsäger också SNF:s officiella ståndpunkt. För övrigt finns det en hel del dylika "mynt" i Kungliga Myntkabinettets samlingar och man får väl utgå ifrån att KMK:s personal, trots detta, betraktar sig som numismatiker.

Exempel på samtida förfalskningar är t.ex.
- Gustav Vasa, 18 penningar klipping U.år. Slagna under Gustav själv(!) 1521-22 efter dansk förebild.
- Johan III, 8 öre klipping 1591. Slagna av Mickel Hansson och sonen Måns Mickelsson 1591.
- Karl IX, 5 mark guldklipping 1611. Sannolikt slagen på hertig Johans myntverk i Vadstena 1614.
- Gustav III, 5 kopek "1764, 1778 och 1787". Slagna 1788 i Avesta under Gustav själv(!).
- Oskar II, 1 krona 1875 med 1877 års åtsida. Slagna i nysilver (med avvikande stämpelställning) av Napoleon Svensson i Trollhättan 1881-82.

 



[ Mynthandeln.com ]
[ Mynttidningen ] [ Myntbutiken ] [ Myntauktionen ]
[ Mynt ] [ Sedlar ] [ Medaljer ] [ Övrigt ]