Museifolk - inte alltid guds bästa barn
I SVT:s program Striptease den 29 februari får vi lära oss hur det kan gå till i "den fina världen" - museivärlden. Inför dold kamera får vi höra chefen för det arkeologiska museet i Ulricehamn stå och skryta över att han minsann smugglat ut fornföremål ur Kina med hjälp av cigaretter och endollarsedlar. Föremål som nu visas på museet som drottning Silvia invigde för några år sedan. Vi får veta att en svensk ambassadör i Colombia smugglat ett hundratal fornsaker med diplomatpost till ett svensk museum och att en "antikhandlare" säljer utsmugglade buddafigurer av trä - inte brons, då dessa syns på tullens bagageröntgen. Intendenten vid statliga Medelhavsmuseet i Stockholm, Marie-Louis Winbladh, säger att museet har direktiv från regeringen att "berika samlingarna - för att kunna informera allmänheten om medelhavsländernas kulturhistoria". Hon säger vidare att museet kräver kvitton och provenienser (uppgift om tidigare ägare) minst 50 år tillbaka i tiden för att man skall köpa något till museets samlingar. Samtidigt avslöjar Striptease att Medelhavsmuseet helt nyligen (1998) köpt t.ex. en egyptisk apskulptur för 300.000 kr. I utställningsmontern uppges: "Härkomsten är obekant". Museet har också på Sotheby´s i London köpt ett 20-tal antika italienska keramikföremål (1994) för stora belopp - flera miljoner kronor. Även här saknas föremålens "historia", d.v.s. provenienser. Intendenten medger att dessa föremål KAN vara "rovgrävda", men menar att "kända handlare" är en garanti för att så inte är fallet. Museets fina "regler" om 50 års provenienser är m.a.o. nonsens. Ett annat exempel på dubbelmoral i museivärlden är när British Museum's Lord Renfrew står och berömmer sin egen etik och säger att museet inte ens tar emot gåvor utan 30-åriga provenienser. Vilken föredömlig moral och etik från en symbol för den brittiska kolonialmakten. Man kan fråga sig vad British Museum skulle vara utan århundraden av plundring och utarmning av koloniernas kulturarv? När museifolk och arkeologer står och skäller på samlare och handlare bör man kanske ha i minnet att museerna faktiskt är de största "samlarna" vi har och att århundraden av privata donationer byggt upp dem. Vår (30-åriga) erfarenhet av samlare är verkligen inte att de skulle vara "en hope plundrare", utan snarare en mycket kunnig skara människor med ett stort historie- och kulturintresse som ser sitt samlande som ett FÖRVALTANDE (allt vi har - har vi till låns) och ett sätt att lära sig mer om vårt kulturarv. I många fall är samlare dessutom betydligt bättre på att förvalta dessa "kulturskatter" än vad våra museer är.

Vem har stulit mitt stöldgods?
Om vi skulle kunna växla några ord med en gammal viking är detta kanske en fråga vi skulle få. För tusen år sedan fanns det vikingar som stal och plundrade. Man grävde ner sina rov och sedan dess har framförallt bönder genom århundradena hittat dessa "skatter". VAR en dylik "skatt" är funnen går naturligtvis inte att säga om man inte hittat den själv. Romerska, bysantinska, arabiska, engelska och tyska mynt har hittats i hela "vikingaland" - men kanske speciellt i England, Baltikum, Danmark och Sverige. Det överlägset vanligaste föremålet i "silverskatterna" är mynt. Bara på Gotland har man "officiellt" hittat ca 150.000 mynt samt några tusen andra silverföremål. Men det är klart, jämfört med "världens alla mynt" är detta ju en försvinnande liten del. På 1970-talet lanserades metalldetektorn och då tillkom två nya grupper av skattletare. Bönderna fick "konkurrens" av arkeologer och skattplundrare. Arkeologerna hade ju naturligtvis ett stort "övertag" genom sin sakkunskap om VAR man skulle leta, men privata skattplundrare ansågs ändå som ett problem. Chefen för Gotlands länsmuseum (Fornsalen), Majvor Östergren, bedrev på 1980-talet en mycket skicklig lobbyverksamhet som utmynnade i en ny lag rörande metallsökare. Sedan 1986 krävs länsstyrelsens tillstånd för att privat använda metallsökare. Tillståndet är begränsat både geografiskt och tidsmässigt och viljan att utfärda tillstånd varierar enligt Göteborgs-Posten (4 mars 2000) mycket från länsstyrelse till länsstyrelse. Idag är arkeologer den i särklass största gruppen metalldetektoranvändare. Det finns alltså i princip fyra "vägar" för antika mynt att nå offentliga och privata samlingar: Bönder, arkeologer, skattplundrare och handlare. Det finns emellertid absolut inga som helst bevis för att plundrade mynt skulle utgöra ens någon tusendels promille av alla de som omsätts på den internationella marknaden. Men ingen av nämnda grupper kan av lätt insedda skäl 100%-igt garantera att inte minsta skärv KAN härröra från plundring. De som påstår detta ljuger. Problemet är bara VILKA objekt som i så fall kan bindas till påstådda plundringar. Vem kan avgöra VILKET mynt som är plundrat i en hög av miljoner likadana? Och vem kan avgöra VAR det i så fall är funnet och NÄR detta skett? Axel Miltander, som basar för Samlarforum i Göteborgs-Posten, skrev den 7 juli 1999: "Hur kan man härleda ett mynt? Romarna samlade mynt redan för tvåtusen år sedan". I Göteborgs Posten den 4 mars i år säger enhetschefen på Riksantikvarieämbetet Lars Wilson att "det kan inte vara svårt för proffs i branschen att upptäcka suspekta föremål. Sakkunskap kan inhämtas från experter. Det är väldigt mycket en fråga om etik". - Så om vi lägger fram 1.000 eller kanske 10.000 mynt på ett bord kan Wilson komma och avgöra vilka (om något) av dessa som är plundrat? - Imponerande! Men tyvärr också ett i högsta grad populistiskt och oseriöst uttalande. Är det fler än undertecknad som kommer att tänka på Hasse & Tage och deras sketch om enkronan som det stod GUSTAF på ...? - Jo, det är din krona, Gustaf - det står GUSTAF på den.